Så känns det just nu. Vet inte i vilken ände man ska börja, det känns oavsett hur man vrider och vänder på allt så blir det inte bra. Men man måste ju "överleva" på något sätt. Hur vi ska kunna ändra (eller jag rättare sagt JAG då lilla skrotan inte kan göra så mycket åt situationen såklart) på saker som vi INTE varit delaktiga i att orsaka??? Skallen går på högvarv, men jag har funderat fram och åter om hur man ska kunna vända dette rent utsagt HELVETE till något bra.
Jag brukar sällan ge upp och vill innerst inne inte göra det nu heller... Har fått många mejl om att jag inte "får" eller ska "ge upp"... Det härliga är att ingen har till mig påpekat att det på något sätt är att jag ger upp för lätt, men det har varit mycket positiv feedback jag fått. Men jag är ledsen, jag kommer få kämpa i motvind en tid (vilket vi faktiskt börjat få vana av...) och jag hoppas för vår egen skull att vi kan få saker och ting att vända. Men vägen dit känns oerhört lång...
Skrtoan märker, såklart, att något är fel men hon är så underbar och man kan inte annat än att le åt hur barn faktiskt tacklar vissa saker och man önskar emellanåt att man kunde tänka/känna som dom gör!! Tänk vad livet kunde vara lättare i vissa situationer då!!!
Jag tror (vill och hoppas) att det kommer vända även för oss!! Men jag kan säga såhär; Det kommer INTE bli roligt för några andra!!!!!
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar