Jag undrar hur kan man som vuxen fungerar om man tror att det finns på- och av stängningsknappar... Hur förklarar man för ett barn?? Jag vill inte och jag VÄGRAR ljuga för skrotan men hur faen förklarar man för en liten om vuxnas egoism och feghet??? Jag vill inte ( totalvägrar!!) 'smutskasta' någon som varit mig mycket kär (och ff är nånstans i mina ögon) men hur fasiken talar man om för ens barn att någon dom ser upp till sviker dom??? 'bara för att de kan?'
Jag får leva med det och det är hårt kan jag lova, men jag börjar bli 'van' att ta dessa smällar. Kanske börjar jag bli helt 'känslokall', likgiltig???
Jag vet inte men jag sörjer i det 'tysta' och gläds med mina verkliga vänner och familj (som jag har och är lycklig över!!) och hoppas att EN dag få känna sig 'hel' igen...
Kärlek till alla denna sorgsna natt...
Kram